Ballongflygning i Barcelona
Den mest fängslande aspekten var helt enkelt att vara utomhus på en sådan stor höjd
Josep log ursäktande mot min sträckta arm och sa: "Förlåt, jag kan inte ge dig min hand. Efter den senaste olyckan, ser du?"
Han visade sin högra handflata, som såg ut som om den hade varit i en svärdfight, och jag drog genast tillbaka min.
Distant alarmklockor hade börjat klinga länge före detta ögonblick, men det var först nu som de lät tillräckligt högt för att väcka mig ur min slummer av likgiltighet. Josep var där med sin 4x4 för att ta mig och fem andra bort från centrum av Barcelona och in i den grönskande hjärtat av Kataloniens landsbygd, där vi skulle få skjuts på ett av de mest absurt våghalsiga transportmedlen som någonsin uppfunnits: varmluftsballongen.
Det fanns många anledningar till varför jag borde ha tvekat åtminstone innan jag bokade en sådan aktivitet, men en av de mest uppenbara var min höjdskräck, som utvecklades någon gång under den djupt förvirrande övergångsperioden när min hängivenhet till trädhus byttes mot fria hus. En annan var att ett av mina tidigaste minnen involverar min farfar som lyfte med en varmluftsballong, vilket var något min infantila själ ansåg så fruktansvärt att det inte fanns något annat för mig än att starta ett utdraget avsnitt av fötter-stampande och okontrollerat gråtande. Det var första och sista gången jag hade sett en på nära håll.
Och så var det frågan om hålet i Joseps högra handflata, eller snarare, vad hålet i Joseps högra handflata antydde. Utan tvekan hade han skadat sig när han landade. Jag visste detta eftersom en vän hade varnat mig natten innan att: "...det är mer som en kontrollerad krasch."
Jag behöver knappast nämna att 'kontrollerad krasch' är en motsägelse i termer, och i vilket fall som helst, att vara petig och rätta min väns syntax var inte en prioritet – det kunde vänta. Det var ordet 'krasch' som fick olika delar av min anatomi att förändra position.
Hade jag tagit ett ögonblick för att skaffa mig ens en grundläggande förståelse för hur varmluftsballonger piloteras före min flygning, skulle jag ha lärt mig att, tja, de är egentligen inte piloterade alls, därav den mindre än perfekta touchdown. Även om höjd kan förhandlas, färdas de dit vinden väljer att ta dem, vilket betyder att var de landar är någons gissning – precis som Ryanair-upplevelsen. Eftersom vinden i allmänhet rör sig i samma riktning vid varje givet tillfälle, är en betydande mängd av det mycket oönskad om du planerar att återvända till mer eller mindre samma del av planeten som du lyfte från.
Självklart visste jag inget av detta innan flygningen, så när Josep tog foten från gasen ungefär 20 minuter efter att vi lämnat stadens centrum i Barcelona och pekade mot de tjocka banden av morgondimma som hängde stilla över de daggiga kullen i Barcelonas utkanter och sa: "Detta är bra! Mycket bra! Det betyder ingen vind, ser du?" så gav det mig inte den överväldigande lättnad det borde ha gjort, för han hade, i själva verket, just sagt mig att resan förmodligen inte skulle avslutas på några kraftledningar i Algeriet.
Vägen förvandlades snart till en gränd, gränden till en stig, och efter en stund stannade vi vid en lutande glänta. Den var prickig av svarta cirklar, vilka jag antog var rester av lägereldar, men undrade sedan om de var brännmärken skapade av fallande eldsflammor. Jag kunde bara inte skaka av mig tanken att denna utflykt skulle sluta fatalt.
Jag var oerhört tacksam, då, när förberedelserna började, för de gav en mycket välkommen distraktion från mina farhågor. Jag var till och med lyckligare när jag fick veta att min hjälp skulle behövas för uppblåsningen, eftersom det gav mig möjlighet att låtsas att jag hade någon grad av kontroll över situationen. När ballongen hade tagits ut ur sin påse och rullats ut i en lång rad av ett par män som hade dykt upp från ingenstans, var mitt jobb att hålla materialet uppe i korgänden för att skapa en öppning in i ballongen, i vilken luft drevs av en motoriserad fläkt tills den hade blåsts tillräckligt för att säkert ta emot några drag av varm luft.
Förutom att det inte var varm luft. Varm luft är vad man finner i Grekland på sommaren. Detta var eld. Stora explosioner av vild eldkraft. Jag antar att vi alla vid något tillfälle i våra liv har varit tillräckligt dumma för att spraya en aerosolburk på en naken låga, eller åtminstone tillräckligt nyfikna för att se någon annan göra det, så om du kan återkalla det särskilda ljudet en stund och multiplicera decibelerna några gånger, så får du en viss uppfattning om det sporadiska ljudspåret av en varmluftsballongsfärd. Alternativt, föreställ dig en drake som nyser. Jag undrade kort varför denna praktik inte kallades 'eldballongering', men bestämde att inbegripandet av f-ordet i namnet på någon typ av aeronautiskt föremål troligen skulle vara osannolikt att framkalla en rusning av ivriga kunder.
Mer relevant, dock, låter 'eldballongering' ganska farligt och adrenalinpumpande, vilket var något jag började inse att varmluftsballongfärd verkligen inte är. Minnet av min farfars flygtur måste ha överdrivits genom åren, för jag förväntade mig att saken skulle stöta upp som en jack-in-the-box och – med ett dånande vrål – dra upp korgen och dess skrikande innehåll från marken på ett vilt och allmänt skrämmande sätt. Men istället var det som att se ett godhjärtat djur som vaknar från en djup sömn, försiktigt och varsamt reser sig till en upprätt position, sträcker på sig, gäspar belåtet varje par sekunder, fyller bröstet med luft, tills det stod stolt och högt och redo att stiga med den rökiga gryningen.
Det var dags.
Alla missuppfattningar försvann med lyftningen. En lyftning som var så känslig att om jag hade stängt ögonen skulle jag inte ha insett att ballongen hade blivit luftburen. Men luftburen var den, och efter att ha svävat bort från gläntan och nuddat vid de övre kvistarna av några tallar, började vi stigningen.
Utsikten, uppenbarligen, var överlägsen. Jag njöt av hur vad som utgjorde detalj omdefinierades i enlighet med den förändrade perspektivet, från de kammade konturerna av ett nyplöjt fält till gatunätet av en hel bosättning. Men den mest fascinerande aspekten var helt enkelt att vara ute på en så stor höjd. Vi har alla tryckt näsorna mot flygplansfönster och granskat landet från en fågelperspektiv, men detta var annorlunda och mer meningsfullt på så många sätt. Världen utanför ett flygplan kan endast skymtas genom ett smutsigt porthål. Den är helt åtskild och saknar sammanhang: ett transportband av berg och städer och hav och moln som så småningom smälter samman till en tom sudd.
Men här, svävande omkring planlöst i vår knakande lilla korg, hade vi tid att verkligen njuta av storheten av landsbygden Katalonien, som bredde ut sig framför oss i ett hav av grönt, omfamnat av dimmiga högar som steg och föll på de avlägsna periferierna. Utsikten var mer sfärisk än panoramisk, och detta, kombinerat med den otroliga höjd där vi dröjde, gav scenen en topografisk fullständighet: allt hade en början, allt hade ett slut. Och eftersom vi var utomhus, andades samma luft som vägledde oss, kändes det som om vi var en del av landskapet snarare än bara åskådare av det.
Visserligen, med vetskapen om att en glorifierad picknickkorg var den enda saken som skilde mig och en kilometer av gravitation, injicerade en lätt känsla av hot i tillfället, men ärligt talat var jag mer orolig för närheten av mitt huvud till brännarna – det blev rejält varmt där uppe. Du har nog dragit slutsatsen av denna artikel att korgen höll sig stadigt och att jag inte förvandlades till en mänsklig flamthrower, och, som det är brukligt i sådana situationer, var vår timme i luften över alldeles för snabbt.
När vi började nedstigningen, kom jag plötsligt ihåg Josep och hans sönderrivna hand. Han hade försvunnit någonstans under förberedelserna (möjligen för att hjälpa till med den andra av de två ballongerna som flög den dagen) och lämnade min ballong i händerna på en tyst men – viktigt – förnuftig kille. I vilket fall som helst, jag behövde inte oroa mig. Det var ett lite hårresande ögonblick när vi krockade kort med ett näste av törnen, men förutom det var det den mest välkomna anti-klimaxen i mitt liv.
Det visade sig att fordonet som hade kört runt på landsvägarna nedanför oss under den senaste timmen, pauserade vid olika intervaller, var vårt 'återhämtningslag' – inte, som jag vagt hade misstänkt, ett förlorat och bråkande par på sin smekmånad. Återhämtningslaget bestod endast av en man och en stor påse, men ändå var det trevligt att veta att någon hade tittat upp på oss.
Gillade du denna berättelse om ballongfärd i Barcelona? Kanske kan du finna följande användbart:
Flyg med Ballongfärd Barcelona på sin ‘Upptäcktsballongfärd’ som inkluderar en timme i luften följt av en grillad smörgås vid landning och en dos Cava för att lugna nerverna. Och ett diplom. Hela upplevelsen, från hämtning till avlämning, varar ungefär 4 timmar. Privata flygningar kan också arrangeras.
