En förgylld rundtur i Barcelona

Under en nyligen Segway-tur i Barcelona, jag lärde mig att det bästa sättet att åka Segway är att låtsas som att du inte åker Segway. Den stund du glömmer denna regel och tittar ner på dina fötter, gör du dig själv sårbar för förlamande tvivel, vilket i kombination med din momentum snabbt kan leda till alarm och oförsiktiga manövrar. Så svårt som det kan verka, måste du fästa blicken rakt fram och ge maskinen ditt ovillkorliga förtroende. Segways bör höras och inte ses.

Anledningen till detta är enkel: en Segway, med sina två parallella hjul och brist på en tredje, central stabilisator, ser oerhört osäker ut att stå på, som en träningsboll eller en linbana. I detta fall är dock utseendet bed deceiving, vilket var mer eller mindre vad min guide – hans namn var Lluis – försökte förmedla när han sa till mig: “Sluta tänka! Sluta titta ner! Stå bara normalt, slappna av, så kommer du att vara okej.”

Jag, min partner Gemma och vår lokala kontakt Núria, var i Barri Gòtic, den gamla staden i Barcelona, och turades om att försiktigt glida runt en liten glänta omgiven av höga väggar av ockrafärgade plattor. Snart skulle vi behöva lämna denna dämpade lilla helgedom, där de enda distraktionerna var skrapande metallstolar från ett närliggande café, och ge oss ut till mer folktäta platser.

För att manövrera en Segway måste du luta dig i den riktning du vill åka, och flytta, snarare än rotera, styret när du vill styra. Om du vill bromsa, slutar du luta dig. Segwayn tar hand om resten. Och det är ungefär allt – det är verkligen så enkelt. Allt du behöver göra är att inte titta ner. Titta aldrig ner.

Detta kommer naturligt i en plats som Barcelona stad; det finns mycket för att få den vandrande blicken att stanna. Här, i den gotiska kvarteren, var trångheten i de trassliga gatorna accentuerad av höjden på de gula byggnaderna som trycktes på var sida, likt ett nätverk av spaltkanjoner. En strimma av blå himmel fyllde luckan ovan, men innan dess fanns vackra balkonger och väderbitna fönsterluckor och den occasional vrålande gargoylen. Ibland skulle de skuggiga gränderna blomstra upp till små plazas, översvämmande av starkt solljus, men mestadels var detta en plats av skymningsdensitet som erbjöd den vagt spännande möjligheten att gå vilse.

Barcelona är en plats av många ansikten: vi hade börjat på dess äldsta, de allra gatorna som en blandning av djupgående rynkor, men när vi kom ut till vattnet fann vi en av dess mest ungdomliga och friska. Vi hade kommit till Port Vell området inom Barceloneta grannskapet, som en gång var en förfallen skam men efter stora renoveringsinsatser nu är en glänsande framgång. Hamnen var en vit skog av master och de släta promenaderna var landskapsanlagda och fläckfria. Och i spegelbild av den arkitektoniska surrealismen som kännetecknar Barcelona, separerade de olika skulpturerna som var utspridda runt om – en gigantisk glasfiberkräfta, ett keramiskt täckt huvud ovanpå en totemstol – besökarna från lokalbefolkningen genom att ge upphov till förvånade dubbla blickar.

Till min förvåning verkade jag ha bemästrat Segwayn relativt smärtfritt. En viss friskhet sa en gång att människor på Segways står som om de försöker hålla ett mynt kramat mellan sina skinkor. Utan tvekan, som en misstänksam första gångsanvändare, antog jag fortfarande just denna hållning, men det verkade vara ett litet pris att betala för vad jag snabbt hade insett var i huvudsak bara ett fantastiskt lat alternativ till att gå. Faktiskt var det enda tillfället vi överträffade gångtempo på en palmprydd pir som sträckte sig två eller tre hundra meter till havet.

Vi hade samlats igen (eller snarare, de andra hade pausat så att jag kunde hinna ikapp) och Lluis frågade: “Åker du skidor?” För att underlätta konversationen bestämde jag mig för att ljuga och sa ja. “Bra! Då kommer du att gilla detta! Du vet slalom, va?” Jag ljög igen. “Bra! Då kan vi gå fort nu!”

På förbluffande kort tid var resten av gruppen – inklusive min outhärdligt kompetenta andra hälft – skridande prickar på kanterna, så jag övergav mina försök att slaloma och gjorde bara en rak väg mot det. Genom att göra detta uppnådde jag en överraskande hastighet. På ena sidan glittrade hamnen i den heta eftermiddagssolen, och på den andra, utsidan av caféer och diner blev en suddig rörelse av solglasögon och västar och glass. Surrandet av Segwayn blev högre i ton, legioner av lethargiska duvor krossades när jag närmade mig och små barn betraktade mig med respekt.

Jag flög.

Och då tittade jag ner. Jag tittade ner och bara för en nanosekund – allt som krävs är en nanosekund – tvekade jag inför den uppenbara osannolikheten av designen. Detta gjorde att jag drog mig tillbaka i skräck, vilket i sin tur fick Segwayn att bromsa på sina oerhört effektiva bromsar. Vad som följde var en hektisk buckling av höfterna när jag försökte korrigera mig. 

Till slut, efter att ha återgått till ett mer hanterbart tempo, kom jag ikapp med de andra, som tålamodigt väntade vid kanten av Barceloneta-stranden. Detta markerade slutet på vår tur och början på fem kilometer sandstrand som sträcker sig norrut fram till floden Besòs. Vi hade funnit ett annat av Barcelonas ansikten. Detta var solbränt och hade salt i håret och glass runt munnen.

När vi återvände tillbaka den väg vi kom, presenterade sig ytterligare ett ansikte i fjärran. Detta var i form av Montjuïc berget, som stack upp ovanför horisonten och kikade dimmigt över allt. Det var här jag insåg att min favoritgrej med Barcelona inte var att den hävdade det ultimata trion av berg, stad och hav, utan hur naturligt de tre verkade övergå i varandra. Det fanns inget annat att göra än att stirra rakt fram och njuta av utsikten.

Will gjorde sin Segway-turné med Barcelona Segway Fun, som opererar dagligen och erbjuder antingen 1,5 eller 2 timmars turer, åldrar 10 och uppåt.